Egentligen hade jag tänkt blogga om hur mystiskt det känns att stöta på gamla bekantskaper på diverse ställen. Det uppstår situationer som känns sådär halvt besvärande, men ändå orkar man inte opponera sig. Nu tänker jag trots allt inte skriva mer om detta i och med att J påminde mig om den ljuva barndomen då hon visade en bild på sin lekstuga.
Att växa upp i Sandsund har varit fantastiskt. De som inte förstår charmen med stället har antagligen inte växt upp där eller så har de bott där för kort eller för lång tid. Jag tycker om Sandsund och speciellt Jutis.
Hemma på min gata i Sandsund hittade vi på allt möjligt. Vi sålde blommor som vi plockade från växter hemma på gårdarna, vi lekte i lekstugor, lekte färg och land på vägen (en gång körde Sipponen över min sko!) och byggde fantastiska Fabuland 0ch barbiehus. Vi var väl ett gäng på 8 - 10 barn som sprang runt och levde rövare. Stackars grannar. Men kul hade vi så länge det varade.
Att växa upp i Sandsund har varit fantastiskt. De som inte förstår charmen med stället har antagligen inte växt upp där eller så har de bott där för kort eller för lång tid. Jag tycker om Sandsund och speciellt Jutis.
Hemma på min gata i Sandsund hittade vi på allt möjligt. Vi sålde blommor som vi plockade från växter hemma på gårdarna, vi lekte i lekstugor, lekte färg och land på vägen (en gång körde Sipponen över min sko!) och byggde fantastiska Fabuland 0ch barbiehus. Vi var väl ett gäng på 8 - 10 barn som sprang runt och levde rövare. Stackars grannar. Men kul hade vi så länge det varade.
Jag är väldigt nostalgisk av mig och förskönar säkert det mesta som har med barndomen att göra. Det är väl det som är själva glädjen i att tänka tillbaka och påstå att vi hade det bättre förr. Vi var barn som klarade oss utan datorer och mobiltelefoner. Förr i världen var det mest filmatisering av Astrid Lindgrens verk och SuperNintendon som förstörde oss. Och vi hade ändå varandra vi barn på Jutis. Visst bråkade vi och lurade varandra, men oftast fick alla vara med.
Men världen förändras var vi än går och inget förblir riktigt likt. Hemma på barndomsgatan säljs hus och nya familjer flyttar in. Det är väl förortens fortlevnad. Barn växer upp, husen blir tommare och tommare tills den dag föräldrarna beslutar sig för att flytta och nya människor flyttar in. Kanske kan deras barn leka med varandra och sedan tänka tillbaka på Jutis som en barndomsidyll. Jag känner mig smått sentimental då jag skriver det här, men jag är som sagt ganska känslig ;).
Jag hade totalt glömt bort att Sipponen körde över din sko...sen undrar jag: har jag drömt eller stämmer det att vår vän Jan Banan badade i diket vid Sipponens hus på vårvintern..?!
SvaraRaderaJa hu då han körde som en galning. Min lilla tossa med apelsiner och säkert också ananas(!) på. Jan Banan simmade alldeles riktigt i diket... ganska lustigt med tanke på att det inte alls är något djupt dike numera :D
SvaraRadera