Charmen med att vara gammal

Det är ganska charmigt att bli gammal. Alla som känner mig vet att jag under årens lopp allt som oftast nojat då det blivit dags för min födelsedag, men det här handlar inte om mig. Det är gulligt med gamla tanter, såvida det inte handlar om att sköta om dem på sjukhus (jag har en stor åldringsfobi av nån orsak). Tanter som är sådär klämkäcka och virila och susar runt på stan och donar de är alldeles underbara, oftast.

Nåt som stört mig med tanter denna vinter är deras eländiga sparkstöttingar. Måste man parkera dem vid cykelställningar så att de tar upp 1,5 m av trottoaren?? Måste man sparka två i bredd i värsta snigeltempo? Kan man inte gå åt sidan eller i alla fall le lite generat då en ungdomlig 24-åring snällt ber att få komma förbi? Svaret på den sista frågan är naturligtvis Nej och svaren på de två första frågorna är Ja. Det borde vara tvärtom.


När jag blir tant ska jag bli snällast i världen. Jag ska vara snärtig som få och älska Gokvälls gör-om-mig-program. Jag ska använda maskara och färga håret (men om det blir vitt så ids jag inte färga det). Jag kommer dock aldrig (skriv ner det här) vara arg på ungdomar som ler snällt åt mig och inte heller kommer jag att parkera mitt sparkskrälle på besvärliga ställen. Jag ska bli en snäll tant!